Höstens Mörkertid

i höstens mörkertid
vandra vi ned mot
myllan.
ned i själens ohörda
skrymslen följes
rot ned i osedda
rum.

Anmödrar giv visdom
och värmande hand om
hjärtats smärta och hågens
osäkerhet.

Anfäder giv handens kraft
till agerande för
myllans välmående
och själrummens
rening.

Ned i mörkersvila
till, stillhet i håg och kropp.

Träden drar in klorofyllen från bladen och ger sin hyllning till Solens kraftgenom att i mångfalld eka solstrålars skiftande nyanser. 
Bladeb blir till mylla och näri g åt kommande generationer och årsväxter. 

Ibland blir jag trött på…

Ibland blir jag trött på…

Ibland blir jag trött på alla ord, alla beskrivningar och funderingar om livet. Mitt eget och andras. Att då plocka ned min kära vän trumman från väggen eller en flöjt som hänger brevid och släppa taget om huvudlekar i hågen, om isärplockande analyser och kunna gå in i varats skönthet … Fortsätt läsa