Jag inser att jag är lyckligt lottad när det gäller manliga vänner. Har flera som funnits med mig i mer än tio år. Jag har även varit med i två mansgrupper under 2000-talet. Jag tror nog att det har bidragit till hur jag fungerar med män. Speciellt de som jag känner redan.
Som jag och även i TV-programet Kan Andrew får en vän.
Journalisten Andrev Walden möter och reflekterar om sina förhållningsätt till manliga vänner och för honom bristen därav.
Länk till programmet på SVTplay:
Journalisten Andrev Walden har nästan inga vänner kvar, och är rädd för att hamna i “mansfällan” – att en dag bli helt ensam. Han försöker inleda en ny vänskap med en lös bekant, söker upp gamla vänner för att se var det gick snett och frågar sig varför så många män är så ensamma.
KAN SES TILL 20 maj 2019 23.59(6 månader)
Män manifesterar med sin kraft och det är av värde att män blir bättre på att manifestera djupa växande och stödjande relationer till andra män.
Ett återkommande tema i programmet och även något jag märkt av är just att män så ofta behöver ha något att göra för att träffas. Att bara ses för att “checka in” hur det är o hur man mår eller vad som pågår i livet ter sig inte som att det räcker. Ter sig! Jag menar är det verkligen så?
Jag undrar hur det kommer sig att det verkar vara så. Antar att män är i göra och inte i relations-mode. Jag minns från 1970-talet och fritidsledaruybilning med studiebesök på fritidsgård. Den som visade oss runt berättade att flickor och pojkar var olika i hur de knyter går till väga för att umgås och göra aktiviteter på gården. Killarna lär känna varandra genom akyiviteter medans tjejerna pratar med varandra först och ofta tar en fika för att sedan göra någon aktivitet tillsammans.
Dessutom så lever vi i en nu-kultur som blivit mer och mer materialistisk som fokuserar på det fysiska. Relationer och känslor uppfattas inte som fysiska, fast vi upplever känslor i vår materiella kropp och vi märker av relationer på olika sätt i vår interaktion med andra människor.
I veckan som gick så har jag haft två möten med manliga vänner där vi fikade och inte alls “gjorde något” mer än att prata o dela med oss till varandra om hur vi mår och relationen till jobb, till kvinna, till barn. Nu är både de och jag andligt fokuserade på olika sätt. Det leder till att de har ett relationstänk och medvetenhet om de delar i livet som inte är fysiska. Det innebär att ha medvetenhet om relationen. Att den finns som en entitet i sig själv i den samvaro som delas. Det som händer i parternas liv. Det man delar med varandra. Att våga känns, berätta om sina känslor, om den man är, det man gör. Ofta kallas det för att öppna sitt hjärta och för det kan det också behövas mod. Att våga lita till den andre att den lyssnar och bekräftar varandra.
Nu så här efter de största vågorna av #metoo så ser jag rekationer av hur män organisera sig för att verka för en positiv mansbild och ökad medvetenhet bland män om sig själva, om relationen till varandra och till kvinna.
Ett exemel är MÄN
Ett annat är Reclaim your Inner Throne
Jag har inte själv varit med på någon träff eller vet så mycket om dessa två nätverk. Får se vad jag gör i framtiden.