Vinterns vita täcke lyser mörkt med sin frånvaro.
Höstnaket ligger skogsdungen utanför mitt fönster, det känns mig naket, tomt, insyn i naturens intima vilande inför vårens sprudlande befruktade tillväxt.
Ännu vilande är den växande naturen som omhuldar och föder oss människordjur ständigt.
Oklädd finns den där ständigt.
Försiktigt viskande om livets varande,
om liv och död
om växande och förmultnande.
Hör du?