Sista natten själv med hundarna har passerat. Att dagarna ändå har vandrat snabbt förbi är förunderligt. Alla nio fyrbenta själar och jag som tvåbening har lärt känna varandra, alla har olika personligheter. Glädje i mig av att de söker kontakt, att de vill ha uppmärksamhet och att de söker denna på sitt eget sätt visar mig hur jag kan bete mig relaterat till andra, oberoende två eller flera ben. Nattliga erfarenheter som att känna på pälsen vilken av dem som är i sängen med mig utan att titta, som att veta att om jag möter en av hundarna med en viss känsla inom mig så tar den hunden avstånd medans en annan inte gör det. Det har gett mig en fördjupad intuitv känsla för hur jag kan hantera individer beroende på mina syften i samspel med den individen.
Städade igår, mopppade bort leriga hundspår på golven, men idag så är det mildare och har regnat, så spåren har återvänt från de nu soande och utfordrade vännerna.
Kommunikationen mellan dem och mig har legat på två plan hela tiden(åt mindstone två, kanske flera) det verbala och det mentala. Har märkt att de är mycket motagliga och känsliga för de bilder som jag har inom mig när jag dessutom säger någor, men det mer spännande är när jag har en bild utan att jag säger något och hundarna reagerar ändå. Det verbala blir ibland onödigt. Men jag märker att verbaliseringen och de mentala bilderna har en spännande samverkan. Bilderna blir tydligare om jag säger vad det är jag vill så att kommunikationen stärks av båda. Jag vill kalla detta att var äkta i sitt tal. När bilder och ord inte sammanfaller blir hundarna konfunderade; det innebär att vara oäkta i sitt tal. Dessutom så innebär det att vara medveten om sin egen vilja och vad det är som styr den. Är det det som är nu, eller mest någon tidigare erfarenhet som skapat automatiska tankemönster som vi agerar utifrån?
Imorgon är det dags att återvända till ”storsamhället” för jag har upplevt det som att vara borta från samhället per se, nära till den växande skogen, och nu skall jag tillbaka till betongskogen, med brommaplanen som far ovanför, med bussar och tunnelbanor fyllda av människor som far hitan och ditan som myror i en stack, som flyttar på saker, som kommunicerar med varandra, lever, handlar , föds och dör.
Det är mycket att göra, roliga och uppgifter som tar emot, men det är de som hjälper mig att växa så det känns skönt att ta itu med dem!