UrEldar och Urfolk.
Dominerande grupper av människor, av människor i nationstillhörighet, av människor i företagstillhörighet; tar sig rätt att förstöra, att förnedra, att skövla, mörda, nedvärdera andra människor, platser, naturtillgångar.
I något försök till upprättande kallas en del folk för ursprungsfolk och med det ligger övergrepp, kolonisering, dominans och därmed offer och utsatthet. Upprättelsen är knapp och i definition av ursprungsfolk(eller andra liknande ord) finns en del av offer “per automatik”
Som “vithyad, medelålders, cis-man” finner jag ofta att jag i mig och rätt eller fel känner ansvar och blir pålagd förgriparens kappa. Endast för dessa delar eller etiketter.
Tänk om vi alla människor är både offer och förövare på olika sätt, i olika situationer. För gripen på blir offer och den smärta, ilksa o sorg sändes på andra. Pekande verbala fingrar och emotionell kraft sändes och offer blir föegripare. Individ som kollektivt.
Vem är då egentligen ursprungsfolk?
Ska vi gå på DNS? Ska vi gå på språk? Ska vi gå på individers egna uttalade identitetsutsagor?
Skall vi låta övergripnare och offer-beteenden i samhällsstrukturer styra?
Kallelsen till UrEldar har jag vänt och vridit på mig om vart annat sedan jag först såg videon. Bollat, pratat med vänner, fått olika perspektiv på, känt, erkänt och gått in i min kärna, den tidlösa kärnan som upplevt allt, som är med allt. Därifrån sträcker jag energitråd, pelare eller ett “rör” om man så vill, en rörelse ned till Moder Jords kärna. En rörelse upp ut högt till en ledstjärna, kanske polstjärnan; Himlaspiken som namn från svunnen tid.
Kan vi i alla lager av identiteter, alla “jag är…” komma till kärnan i existensen där vi alla är i livet med växande Natur, är alla barn av Moder Jord och är i relation och behov av växtkraft med allt som finns och allt som har rättighet att finnas?